Vila i fred älskade Liten, du är för evigt min änglavakt. Jag litar på dig...
Mina andra små älsklingar börjar återgå till vardagen, även de visste nog vad som väntades. De var också nere och betedde sig konstigt... så nu är det svårt att avgöra om Annabell's extrema tillgivenhet beror på små liv i hennes mage, eller av saknad och tröst efter Liten. Jag får hoppas på båda, att nya små liv kommer till världen. De kommer i sådana fall döpas i Litens minne, änglakatten som visste hur man spred lycka.
Jag kommer nog fälla en och annan tår i saknad, men får intala mig själv att hon aldrig släpper mig ur sikte. Hon litade på mig, ville vara nära. Hon älskade min trygga famn, och där fick hon ta sina sista andetag. Det är något vackert över döden, något händer i kroppen på oss som stannar kvar. Tror inte det bara handlar om känslor, utan något vi aldrig kommer kunna förklara. Det vackraste av allt är aldrig meningen att vi ska förstå, det kommer förbli livets eviga gåta utan svar.
Vera & Bell's är välmående små liv, dags att försöka glädjas åt dem. Jag kommer skämma bort dem med hela mitt hjärta, och inte kommer jag skämmas för det! Livet har ett skrivet slut, så låt oss skapa den vackaste av historier på de sidor vi blivit tilldelade. Varje sida är en dag i deras liv, så var rädd om dem. Dagarna är räknade tills de återvänder till den där platsen så långt borta, men ändå så nära. Älska till överflöd, de är våra små värda!
/ Beatriz
Kommentarer
Postat av: Annelie
Ja den kärleken är alla på vår jord värda! Vi ska alltid älska varandra mest! Älskar Dig av hela mitt hjärta för alltid men de vet Du!
Trackback
